Ljudinstallationer och bildrum
Ann Rosén och Camilla Bergman på
Härnösands konsthall, till 8 jan. 2011
Ljudkonstnären Ann Rosén och bildkonstnären Camilla Bergmans utställning på konsthallen i Härnösand är uppdelad i tre rum. Två av dem är reserverade för ljudinstallationer vilka flankerar det tredje som fylls av Bergmans skulpturer och kolteckningar. I det första presenteras verket Resonans, ett samarbete mellan Rosén och Bergman som resulterat i fyra stycken ljudkrukor utplacerade på golvet. När man rör sig runt och mellan objekten strömmar olika ljudmönster ut i rummet, vilka på motsvarande sätt tystnar om man ställer sig stilla eller lämnar rummet. I det andra ljudverket, Ljudlagret ZO-5, som Ann Rosén ensam står bakom, hörs en ljudton repetitivt och långsamt stegra sig för att så småningom klinga av och börja om på nytt. Ljudet kommer ur en installation med två ställningar i stål placerade snett emot varandra, där varje stativ inrymmer 2 högtalare och en CD-spelare. På väggen däremellan hänger en liten skylt med texten: ”Ta ton och följ med upp!” accentuerad med en uppåtriktande pil. Texten återkommer sammanbunden och slingrande i tre vertikala och smala målningar på papper på motstående vägg. I rummet mellan ljudverken står Camilla Bergmans skulpturer och reliefer i betong och brons samt kolteckningar, samtliga mer eller mindre representerade en slags arketypiska porträtt på kvinnor och djur.
©2010 BUS/Ann Rosén och Camilla Bergman, Resonans, ljudinstallation.
Så långt är detta en deklaration av det praktiska innehållet i utställningen. Och det är viktigt att påpeka, därför att det är det fysiska materialet i rummen som man som besökare först och sist möter, som visuell miljö. När det gäller ljudet i utställningen, som är immateriellt, är det till stor del beroende på interaktionen av publiken. I verket Resonans krävs att man förflyttar sig runt i rummet, i Ljudlagret ZO-5 inbjuds till aktivt medsjungande i ljudstegringen. Accepterar man spelreglerna skapas möjligheter till olika sinnliga och kanske unika ljudupplevelser. Undviker man deltagande, av lättja eller brådska, av allergi mot interaktioner eller därför att man vill inta en neutral och kanske kritisk hållning, kommer ljudet till viss del underordnas det fysiska beståndsdelarna i utställningen. Den ena läsningen utesluter knappast den andra och båda kan också prövas. Jag tror inte att det är fel att till exempel se ställningarna med högtalarna som ett visuellt verk av Ann Rosén, att det finns ett konstnärligt beslut att presentera ljudverket på just detta avskalade och på sitt sätt brutala tekniska sätt. Eftersom inte ljudet själv kan ses ska man kunna se varifrån det kommer, och i det här fallet blir det en slags öppen materiell redovisning. Det är möjligt att den för verket centrala ljudstegringen måste ha detta synliga fundament, att ljudet i sin abstraktion och flyktighet behöver något fäste i grunden eller distraktion för att klargöra sin funktion som ett rumsligt närvarande konstverk. Ljudet får en ställföreträdande kropp med ett minimalistiskt och stramt uttryck och därmed kan verket ses och upplevas mera som en ljudskulptur än en ljudinstallation. I motsats till Resonans kan därför Ljudlagret ZO-5 upplevas utan att du rör ett finger. Min test av att sjunga med snarare dolde än förstärkte verkets egenart, som i sin ständiga rörelse uppåt närmade sig det zenbuddistiska och transcendenta.
Beroende på hur jag rörde mig i rummet med ljudkrukorna hördes olika ljudfragment sippra ut från krukornas inbyggda högtalare. Ljudmönstret hade karaktär av något som kom underifrån eller inifrån, från det lite burkigt skrapiga till det gutturalt molande. Med de vackert hopsnörda krukorna i ögonen tänkte jag på Afrika och hemliga ceremonier men det kändes snart långsökt. Innebörden är knappast illustrationen. Krukorna i sig själva räcker en bit, men jag tror, som Rosén och Bergman antyder i en text, att ljudinstallationen kan fungera mera mångtydigt med ett intressantare motstånd i till exempel en hotellobby eller en större associativ miljö. I konsthallens neutrala rum famlar ljuden lätt omkring i ett tomrum.
Camilla Bergmans rum med objekt och bilder blir något av utställningens vilorum, där jämvikt, balans och visuella tyngdpunkter ställs fram som alternativ. Ett par av betongskulpturerna står som helt frånvända och inåtvända sfinxer. Här är det helt tyst och stilla. Inte ens det stigande och ilande ljudet från rummet intill kan skapa en darrning. Men det förstärker såklart atmosfären här av klassisk stoisk oberördhet eller upphöjdhet, utanför tiden, utanför rörelsen, utanför ljuden.
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2010-12-02
